Drevet går

Du Fenrizia din uppfattning om hur de faktiska förhållandena är påminner om sången den rullstolsbundna flickan i den svenska filmen Rännstensungar sjunger:

Allt vackert som jag drömt,
jag har i hjärtat gömt,
där finns en bild av lyckan,
som aldrig jag har glömt.

I min lilla, lilla värld av blommor finns det plats för alla och en var,
där på gröna ängar barnen leka och på blommor dansar jag,
och sommarvinden våra kinder smeka och solen den ska lysa varje dag,

I min lilla, lilla värld av blommor där ska lyckan alltid, alltid dröja kvar,
men sörj ej blommor små,
nog kan ni väl förstå,
att ni ska följa med mej jag vill ej ensam gå.

I min lilla, lilla värld av blommor finns det plats för alla och en var,
uti träden alla fåglar sjunga,
om det vackra på vår jord,
och där finns inte några sorger tunga,
och aldrig får du höra hårda ord.

I min lilla, lilla värld av blommor där ska alltid, alltid lyckan dröja kvar.

Carina… Du känner inte mig, så jag låter det där nedlåtande inlägget gå. Det må vara så att jag själv är en godhjärtad och rättvis person i grunden, men jag är fullt medveten om att resten av världen sällan ser ut så. Vad jag har varit med om och blivit utsatt för i mitt liv har gjort vissa mörkrädda när jag har berättat, men det är knappast något jag tänker ta upp här, med dig… Dock så anser jag heller inte att det någonsin är okej att dra alla över en kam, eller att ett totalt myndighetsförakt är rättfärdigat bara för att vissa ibland blir orättvist behandlade av myndigheter. Handläggarna är bara människor de med, som följer lagar och praxis. Vissa kanske är dåliga på sitt jobb eller t.o.m. direkt olämpliga för det, men många är faktiskt genuint intresserade av att göra något gott i samhället också. Däremot kanske de godhjärtade och rättvisa inte orkar vara kvar väldigt länge, p.g.a. alla hot de får utstå (ja, det är väl allmänt känt vid det här laget att just djurskyddshandläggare är en väldigt utsatt grupp vad gäller sådant). De följer som sagt bara lagar och praxis, men folk struntar i det och vill hellre ”skjuta budbäraren”. Sedan drabbar det där s.k. ”drevet” dem också, vilket är helt uppenbart bara bland kommentarerna på den här sidan; handläggare hängs ut med namn och anklagas för både det ena och det andra, osv… Men då är det plötsligt okej att behandla folk hur som helst, enligt er..? Ja, ja… Det var väl dumt av mig att tro att jag skulle kunna föra en vettig diskussion här, grundad på logik och respekt från båda håll…

Om det bara hade gällt ”vissa” och ”ibland” som du skriver så tror jag inte folk hade blivit så upprörda. Börjar man nysta i det och läsa rapporter så är det skrämmande. Det är ju tyvärr inte bara personer som råkat illa ut som reagerar utan även advokater och dom som arbetar ideellt i många fall.
Dessa personer hade aldrig lagt ner så mycket tid och energi på någonting som inte var sant då dom själva aldrig varit personligt drabbade.
Jag hade verkligen önskat att det inte var så!

Jag är inte insatt i det här ärendet, men du själv skrev följande i blogginlägget ovan:

”Den 21 september [2012?] utdelar länsstyrelsen det första föreläggandet. I huvudsak gäller det stallet som bristande ventilation och skaderisker. Det finns en mager häst också men den avlivas senare. Trots att djurhållaren inte är hemma tittar man in genom fönster och påstår att det är ‘mycket stökigt’.

Den 11 juni 2013 gjordes ett nytt föreläggande som gällde ‘stallmiljön, hovvård och stängsling’. Den 3 mars 2014 görs föreläggande angående stallmiljö och utfodring. Nu är det även fel på underlaget i hagen. Det finns även föreläggande om avsaknad av pass.”

Av detta att döma har alltså ingen påstått att de nu omhändertagna hästarna varit sjuka eller undernärda. Däremot har det funnits kritik bl.a. angående hästarnas hovvård. Att hovvården inte varit okej syns också i bilderna du bifogat ovan. Hästarnas hovar kanske inte är överdrivet långa eller böjda, men man kan se att de ändå är för långa, och tittar man noga ser man att det även finns sprickor i hovarnas nedre del. Kanske bedömde länsstyrelsen att hovarnas skick orsakade hästarna smärta, och att det därför var befogat att omhänderta hästarna, ifall ägaren trots upprepade förelägganden inte anlitade en hovslagare?

Utan tillgång till länsstyrelsens dokument kan jag givetvis bara spekulera i de bakomliggande orsakerna, men alla som kan något om hästar vet nog också hur viktigt det är att sköta hästarnas hovar. På den punkten talar dessvärre bilderna sitt tydliga språk. Detsamma gäller bilden på stallmiljön, där man tydligt kan se utstickande stålbalkar (=skaderisk). Av bilderna att döma skulle jag alltså inte lita på att hästarna verkligen hade det tillräckligt bra hos sin ägare, tyvärr. Uppenbarligen hade hon också haft flera år på sig att rätta till bristerna, men hade ändå av någon anledning inte gjort det – därav länsstyrelsens beslut om omhändertagande, kan man anta.

Sedan är det naturligtvis oerhört tragiskt att det hela slutade i hästägarens självmord. Jag tycker genuint synd om henne, och jag har ingen anledning att tro att hon var en dålig människa som var likgiltig inför sina hästars hälsa. Kanske var det så att hon ville åtgärda bristerna men inte kunde p.g.a. dålig ekonomi? Fortfarande ligger dock ansvaret hos hästägaren, tyvärr, eftersom dålig ekonomi inte ses som förmildrande omständigheter vad gäller brott mot djurskyddslagen. Länsstyrelsen kan inte hjälpa alla vanvårdsanmälda djurhållare att komma till stånd med lösningar och ekonomiska medel till dessa. Det ingår inte i deras arbetsuppgifter, och även om de kanske egentligen skulle vilja erbjuda sådan hjälp, så har de knappast resurser för det. Däremot torde det finnas andra att vända sig till för hjälp. Vänner, anhöriga eller grannar, osv, är ett exempel. Även om dessa människor kanske inte själva kan bidra med pengar, så kanske de kan hjälpa till att starta en insamling eller arrangera en loppis för att få in pengar? Kanske hade hästägaren också kunnat sälja någon av hästarna, för att förbättra möjligheterna att ta hand om de hon hade kvar? Vidare hade hon kanske även kunnat be någon om hjälp att städa upp och undanröja skaderisker i stallet. Och ja, det kanske är jobbigt, pinsamt och förnedrande för många att behöva be om hjälp, men om man älskar sina djur och verkligen vill behålla dem, kanske man inte har något val ibland?

Vad gäller ekonomisk hjälp kanske det finns lämpliga privata stiftelser, till vilka man kan vända sig för ekonomiska bidrag i vissa lägen. Jag vet såklart inte om det hade varit en möjlighet i just den här kvinnans fall, men jag kan absolut tänka mig att det hade funnits någon stiftelse som hade kunnat hjälpa Christopher med hunden Amanda (baserat på Christophers påstådda diagnos), om han nu inte hade ekonomiska medel att ordna med hennes veterinärvård. Det här var för övrigt ännu ett tragiskt fall som man givetvis önskar hade kunnat sluta annorlunda, men som jag fortfarande inte tycker man kan anklaga länsstyrelsens handläggare för. Att säga att handläggarna inte bryr sig ett skvatt om dessa individers välmående är en allvarlig anklagelse. Hur vet du att handläggarna i fråga inte plågas av dessa händelser på sina samveten dag och natt, livet ut?

Slutligen håller jag med om att hanteringen av omhändertagna djur lämnar mycket att önska, och det skrev jag även tidigare. Där är det dock Polismyndigheten som bär ansvaret. Visserligen måste väl djurskyddshandläggarna inse riskerna för djurens del när de fattar sådana beslut, men de kan ändå bara agera utifrån djurens aktuella situation hos en djurhållare som visat sig oförmögen att ta hand om dem, trots upprepade chanser att bättra sig. Tyvärr.

Ja, när ett ärende går till Förvaltningsrätten gäller visserligen omvänd bevisbörda, och man gör inte per automatik någon värdering av bevisningen, men det hindrar inte djurägaren från att påpeka bristande bevisning från länsstyrelsens sida.

Ett exempel enligt en lärare: Länsstyrelsen förelade en djurägare att hålla kaniner på viss
minsta yta, och föreläggandet avsåg
kaniner som vägde 3 – 5 kg. Enligt djurhållaren vägde dock kaninerna under 3 kg, med följd att mindre utrymme krävdes. Förvaltningsrätten konstaterade att länsstyrelsen inte hade vägt kaninerna, varför man inte kunde utesluta att föreläggandet
utformats på felaktiga grunder. Därför beslutade Förvaltningsrätten att länsstyrelsen inte haft fog för föreläggandet, som alltså måste undanröjas. Kontentan av det hela blir att länsstyrelsen måste ha tillräcklig bevisning.

Fast om lst redan tagit kaninerna och avlivat dom så hade deras ”bevis” stått fast och djurägaren förlorat.
Aldrig haft kaniner men det är väldigt relaterbart till andra fall.

Det verkar vara en bra ide att videoinspela besöket. Och att alltid kräva att de informerar vad de funnit /inte funnit vid besöket, inte efteråt, när de funderat ut saker i efterhand.

Ja, omvänd bevisning inför de administrativa domstolarna, tolkningsföreträde. ”Beslutet gäller även om det överklagas”, ingen proportionalitetsprincip, inget tjänstemannaanssvar, trots att både proportionalitetsprincip och tjänstemannaansvar existerar.
Och djurförbud är en förebyggande åtgärd så ingen ”Ne bis in idem” om man skulle dömas i allmän domstol till böter.

Jag har varit i stallar som inte håller mer än 190 cm i ingången till stall och boxar, godkänd av djurskyddskontrollant. Det kan nog inte räknas till en mindre avvikelse, eller 30 cm räknas som detta? Boxdörrar smalare än 1 meter, är det mindre avvikelser? Stallägaren fick sitt § 16-tillstånd godkänt. Kanske det handlar om vem stallägaren är?